Varför operation? Del 1
Nu kanske ni undrar varför jag valt att göra något så drastiskt som en överviktsoperation?
Det handlar inte om ett beslut taget över en natt, eller ens en vecka. Det handlar om ett helt vuxenliv av kämpande, skam, dieter och motgångar.
Allt började en dag för 20 år sedan. Jag var 14 år och våldsamt förälskad i en av de äldre killarna på skolan, eller rättare sagt hade han väl redan slutat skolan men hängde ändå kvar tillsammans med sina vänner som gick kvar. De var tuffa killar, jag såg upp till dem och vill minnas att jag gärna framhävde mina företräden när jag passerade dem. Företräden hade jag, då mina bröst var välutvecklade.
En dag som alla andra när jag gick förbi, så slänger min kärlek ur sig: "Här kommer Fet-Brita, jag fattar inte hur hennes moped orkar bära henne". Detta utlöste givetvis ett stort asgarv bland gänget och trots mitt oförminskade leende, så dog någonting inom mig och från den dagen visste jag att ens värde satt i hur lite du vägde. Jag grät senare på kvällen, i min ensamhet och åt en halv Big Pack-förpackning. Då vägde jag 69 kilo på mina 167 cm.
Sommaren mellan åttan och nian bantade jag tillsammans med min moster. Vi körde Viktväktarna och jag lyckades gå ned tio kilo. Till min stora förtjusning blev jag oerhört väl mottagen efter sommarlovet, jag kände mig smal och snygg. Ingen retade mig längre och livet lekte! Men, denna idealiska vikt höll ju givetvis inte i sig. Sakta men säkert gick det uppåt, tills jag vid 17 år träffade en kille som älskade hamburgare och gärna åt det så ofta han kom åt. Någonstans i den vevan fick jag min första fråga om jag var gravid. På en fest när jag var 19 år gammal vägde jag mig och vägde 90 kilo. Jag grät mycket, skämdes över att jag låtit det gå så långt. Då var det dags för nästa bantning, denna gång gick jag inte ned lika mycket. Jag fick kämpa mera och det var så oerhört tufft med en helt oförstående pojkvän som kunde leva på pommes frites och ändå vara smal. Jag orkade tyvärr inte i längden och då fick jag höra om Cambridge-kuren. Jag blev eld och lågor, satsade allt på att bara dricka pulvershakes och gick ned mera. Jag fick en kick av alla positiva kommentarer över min viktnedgång och påmindes än en gång om att ju mindre vikt, desto högre värde. Sedan tog det slut mellan mig och min pojkvän, jag flyttade till en storstad.
Forsättning följer...
