Varför operation? Del 2
Som singel i en storstad började jag träna, jag styrketränade flera gånger i veckan och promenerade en hel del. Då jag delade lägenhet med en annan matstörd person så blev det mycket lite mat och jag gick ned. Brukar se tillbaka på den tiden, som den bästa tiden i mitt liv (kroppsmässigt sett). Men inte kände jag mig nöjd då, jag mådde konstant dåligt över att jag var tjock, det satt i huvudet på mig.
Snart flyttade min gamla pojkvän efter mig och vi blev återigen ett par. Snart började jag äta som förr, slutade träna och var oerhört snabbt uppe i hög vikt igen. Jag mådde riktigt dåligt och vi flyttade hem, till vår lilla stad igen. Där jag påbörjade nästa bantning, nu började det bli svårt! Jag fick kämpa rejält för att gå ned i vikt och jag mådde konstant dåligt. Till slut gav jag upp, jag fick väl vara tjock och ful då. Då var jag 24 år gammal och avskydde mig själv, äcklades av mig själv.
Vi gjorde slut igen och precis som förra gången gick jag ned lite, levde mer aktivt och bantade vidare. I tre år höll jag mig på en hyfsad nivå innan jag träffade en ny kille. Vi föll genast in i "mysträsket", vilket snabbt ledde till viktökning och en ny vända på pulvershakes, en lång vända som resulterade i många kilo ned. Sedan blev jag gravid...
För första gången i mitt liv tänkte jag inte på vikten, jag "unnade" mig allt jag ville ha. Vägrade konsekvent att kliva upp på vågen hos barnmorskan och när jag slutligen klev in på förlossningen och tvingades väga mig, så vägde jag 124 kilo! Men då var jag helt inställd på att amningen och tiden efter skulle göra att jag rasade alla kilon igen. Så blev det inte, trots att jag promenerade och anstängde mig att tänka på vad jag åt så gick jag inte ned allt jag ville. Tills två år senare, då jag och pappan till barnet bröt vår förlovning och jag flyttade till egen lägenhet. Eller rättare sagt, jag bröt förlovningen. Då jag mådde så oerhört dåligt, genomgick någon slags 30-årskris och promenerade bort min ångest. Jag gick ned över 25 kilo under denna period, kände mig snyggare och fräschare. Njöt av all uppmärksamhet, all bekräftelse och att plåga mig själv med svält stundtals.
Ni, som jag, kanske kan se ett mönster här? Att vara sambo innebär att jag går upp. Där bestämde jag mig att jag skulle leva resten av mitt liv själv, med min dotter varannan vecka. Jag skulle aldrig bo med någon igen!
